Harnas motto är "Always expect the unexpected" och kan väl inte säga annat än att det stämde pretty good denna morgon. Börja med att vi bland annat frös ihjäl inatt och det fortsatte vara kallt ända fram till 10 tiden.
Nu till anledningen av mottot, jag var idag på farm work och tanken var att vi skulle städa olika inhägnader. Vi skulle börja hos Gumbi, den bruna söta hyenan, som idag inte var så söt då han ville bli lämnad själv i inhägnaden och därför gjorde utfall mot Tyla vår cordinator. Så vi flytta därför över till gamarna och skulle kratta upp och städa. Allt gick fin fint till en av gamarna attackerade en av ugglorna de delar inhägnad med. Ugglan föll ner på marken och vi fick stå med våra krattor och försvara ugglan från gamen så den inte skada den mer eller åt den. Jag och Tyla linda därefter in honom i min fleecetröja(fördelen med kylan) och tog med honom till Marieta. Vi blev tillsagda att hitta en låda så pass liten så när ugglan väl ställde sig upp kunde den luta sig mot kanterna om den tappa balansen. Den hade nämligen brutit vingen och andades väldigt sakta. Vi hämta massa filtar och la ner honom i lådan och gav han sedan till Marieta.
När vi kom tillbaka var de andra klara hos gamarna och börjat inne hos "the caracals" som kort och gott är ett öken-lodjur. Jag och Tyla gick in och en av dem kom fram och gos med min kratta och ett två tre så hade hon smitit ut genom grinden då jag inte stängt den tillräckligt....... Sååå där stod vi inne i inhägnaden med öken-lodjuret utanför på gräsmattan som vanligtvis är fylld med katter, bat eard foxes m.m. Men som nu försvunnit illa kvickt lyckligt nog. Vi lyckades stänga grindar och spärra av så vi kunde håll koll på henne vilket blev utanför alla vervets burar. De blev lika exalterade som hon och började därför utmana varandra och plötsligt hoppar öken-lodjuret upp och hänger sig fast i stängslet till vervetsen. Efter att Tyla fått tag på en annan cordinator och en av the bushmens så fick de försöka locka henne med en råtta som hon till slut fick tag på. Det sluta därför med att de fick motta in henne i buren igen med hjälp av krattor.... Sååå hon kom in, alla lever och allt är frid och fröjd. Jag bidrog dessutom med att de andra volontärerna nu visste vad de ska säga på "best experience off the week" för the newbis ikväll.
När vi till slut blivit klara i den inhägnaden fortsatte vi till vildhundarna där vi bara gjorde rent och bytte vatten i vattenhålet. Därefter fortsatte vi till Gumbi som nu lät oss in och städa. Vi hade dessutom sällskap av två älskande babianer i inhägnaden bredvid. Tjejen drog dock och jag har nog aldrig sett en så besviken babian-hane .
Som avslutning på min unexpected morgon kommer Jess som också är en cordinator och har hand om research. Hon kom tillbaka och hade med sig en av de vilda mungosarna de mattar som nu mera är så tam att man kan gosa med honom. Han hade råkat ut för någon slags olycka eller attack och har stora sår på och runt ögat och såg nästan ut som han förlorat det stackarn. Så plötsligt fick vi bli veterinärer istället och jag fick hålla i honom medan de tvätta och gjorde rent. Han verkligen klängde sig fast och gnydde som ett litet barn. Var så otroligt jobbigt att se honom lida så och inte kunna göra mer än tvätta och trösta. Veterinären skulle dock komma redan vid lunch så förhoppningsvis är han bättre nu och har blivit omhändertagen på riktigt!!
Tog väl i princip allt intressant och händelserikt på morgonen för på eftermiddagen hade jag outside-feeding vilket kan vara spännande och kul då man matar lejonen och babianerna meeen idag hände ingenting. Det enda spännande var att en ökänd cordinator börjar jobba igen imorgon så han och hans bror flög in med helikopter och landa utanför farmen... Varför jag säger ökänd är för att hans smeknamn är "hump-n-dumpy" då han vanligtvis har det intimt roligt med volontärerna och byter när de kommer nya. Och lika så hans bror som inte är cordinator men jobbar på farmen. Dock säga Owen som han heter vara den som skapar mest gruppkänsla och får alla samlade med lägerelden, lekar och massor så vi får väl se hur allt blir. Gruppkänsla har jag faktiskt saknat, det är inte alls som i Zimbabwe där alla hängde ihop på kvällarna och man faktiskt gillade att hänga med de i personalen.
Så nu när jag duschat av mig all sand, blod från kött och milipops är det bara att invänta vad kvällen bjuder på med så väl newbis som personal!
Kommentera