Den största skillnaden med att komma tillbaka till Sverige är den "otrevlighet" som vi har. Egentligen är vi ju inte otrevliga vi är bara inte trevliga, vi är liksom ingenting.
Nere i Zimbabwe så är det bara så att alla säger "Hi how are you?" till alla man stöter på. Oavsett om det är i parken där vi bodde, om det är på stan, i butiken, i skolan ja oavsett vart du än är. Självklart är det ju inte så att om du går igenom en stor folksamling så står alla och säger "Hi how are you?" till alla som kommer eller går förbi men minsta lilla ögonkontakt eller "enskild kontakt" om ni förstår så säger man det. Man ger varandra ett leende och frågar, däremot behöver man inte svara alla gånger eftersom många säger det som en mesta dels hälsningsfras och egentligen inte lägger någon vikt i vad du svarar. Men även om de inte "bryr" sig om vad du svarar så har de ändå gett dig lite av deras egen tid, gett dig ett leende och hälsat på dig. Alltså har de sett dig!
Första veckan glömde jag bort det hela tiden och svarade med "Hi, yeah I'm fine,thanks and how are you?" något som var alldeles för långt för då hade personen i fråga redan hunnit gå iväg. Sista veckan blev det oftast "Fine thanks, you?" Även om svaren blev korta och ibland obefintliga blev man ändå alltid glad. Glad av att de sett dig, att man fått ett leende och glad av att de tagit sig tid och heja på dig.
När jag därför kom hem till Sverige och kom till gymmet var det första som flög upp i mitt huvud "Hi how are you?" men kom av mig ganska snabbt igen. Nu är jag ju dock på Västerås trevligaste gym där jag inte vet en enda kotte som inte hälsar eller små pratar lite. Men att t.ex. ta en morgonpromenad och möta en stressad medelålders man eller kvinna som är påväg till bussen och ge dem ett leende var som att säga "Hej jag kommer från Mars och ler antagligen mot dig för att jag ska ta med dig till mars och göra dig till lika mycket alien som jag!". Men kom igen? Hur trevligt är det inte med ett leende? Du behöver inte ens säga hej, inte ens nicka men hur jobbigt är det att le?
Folk här hemma är så upptagna med sitt eget att man inte ens ser utanför sin egen lilla bubbla och det är ju så förbaskat tråkigt. Har insett att går man en promenad på enbart Brandthovda innan ja ungefär 9-10 tiden då hälsar ALLA, i alla fall med ett leende, en nickning eller någonting. Kommer man istället över på Bjurhovda eller att klockan slår över 10 på Brandthovda börja dessa "icke-hälsare" dyka upp. Har nästan lust att skrika "HEJ HUR ÄR DET?" Till folk som är allt för långt för bort för att egentligen ens prata med.
Så nu kommer min nästa uppmaning. Alla ni som inte ger iväg och reser, ni kan väl ta del av det jag upplevde i Zimbabwe så försöker vi bli ett lite trevligare folk? Vi är ju tydligen kända som Vänliga Västerås(jag undrar ibland vart dessa människor finns..) så kan vi väl börja le och hälsa? Kanske blir man lite avtrubbad om man inte får ett leende tillbaka men vet ni? Denna person kommer antagligen gå och tänka på erat leende eller hälsning hela dagen tills de inser att "Jaha, hen kanske bara ville vara trevlig" och alla ni som får ett leende eller en hälsning ni kommer märka hur glädjen bara blir större för hur mer man ger!
(Va vuxen och klok jag blivit? Vissa tankar går i alla fall i dem spåren och de är de som kommer här på bloggen, men tro mig jag är samma gamla barnsliga och blonda Johanna också!)
Om inte annat kanske denna söta bild på Olivia och Shona-stammen som dansar och sjunger ge er ett leende på läpparna.
