Som jag skrivit i tidigare inlägg har jag alltså opererat mina höfter. Problemet heter Snapping Hip & betyder att muskeln från höften ner till knäet varit för kort vilket gör att muskeln som egentligen ska röra sig fritt över benutskottet istället "fastnar" eller skaver emot benet. Mina problem på höger höft var så allvarliga att muskeln kunde ses HOPPA över benutskottet & efter långa promenader var muskeln så ansträngd att jag haltade och hade svårt att gå dagen och ibland dagarna efter. Med vänsterhöft var inte problemen lika allvarliga men blev värre för varje dag som gick så därför opererades båda, höger för att bli bättre & vänster i förebyggande syfte.
Höger höft opererades hösten 2011 & vänster höft opererades nu i år den 15 januari. Efter min första operation blev jag väldigt dålig. Detta på grund av att jag inte tålde morfinet och därför inte fick i mig någon mat alls de 2 första dagarna.
Att bara sätta sig upp i sängen eller att ta tag i mobilen var så pass ansträngande att jag svimmade. Detta gjorde också att jag inte orkade ta mig upp eller orkade sätta igång rehaben med en gång, något man egentligen måste. Så då jag blev opererad på tisdagen fick jag först komma upp på torsdag eftermiddag och fick lämna sjukhuset på fredagen.
Efter det väntade en lång tid med kryckor och rullstol. Anledningen till varför jag åkte rullstol var för att jag var så pass svag och gick väldigt sakta på kryckorna så de gånger jag skulle till matsalen(som låg en bit från skolan) fick det bli rullstol.Detta var självklart inget sjukhuset bistod med utan jag har sådan tur att min kära mor är arbetsterapeut och därför fick tag på en åt mig.
Kryckorna och jag var bästa vän ner så långt som till mitten på januari och därefter fortsatte rehabträningen i ytterligare 1-2 månader.
Som sagt i januari var det dags för höft nummer två. Denna gång hade jag nu fyllt 18 vilket betyder att man inte längre får ligga på barnavndelningen utan på stora ortopedsavdelningen och gärna så fort man kan inte vara en börda för personalen längre. Denna gång hade jag fått komma på ett möte med narkosläkaren innan där vi diskuterade fram ett annat smärtstillande och narkosmedel så då skulle de kunna bli av med mig ännu snabbare, skämt osido.
Även om jag slapp illamående och svimningar blev jag istället denna gång väldigt förvirrad och deprimerad. Som tur var la sig detta när mor,far & pojkvän sen samlades i mitt rum som jag till slut. Då jag var så förvirrad och ändå kände mig illamående men inte spyfärdig fick jag stanna en natt och fick då ett stort fint rum med egen toalett och stor tv, riktig lyx.
Efter denna operation mådde jag så pass bra att redan på kvällen kunde jag ta mig upp på kryckorna och hoppa på ett ben till toaletten. Så därför fick jag redan nästa dag lämna sjukhuset och åka hem och ligga i soffan istället.
Frid och fröjd kan man tänka men inte denna gång heller. Denna gång var det istället mitt ärr som krångla. 2 veckor efter operationen skulle bandaget tas bort och där under satt alltså dessa trådstumpar som jag pratade om tidigare. Ni kan tänka er som när man ska sy ihop ett tyg då lämnar man ju alltid lite i början och slutet och sedan knyter en knut, precis så såg det ut. Dessa knutar var de som skulle falla bort naturligt, men icke sa nicke.
Några veckor efter operationen började jag få svårt att sitta, så fort jag satte mig
ner skar det i hela höften och ärret. En morgon var smärtan så ilande att jag blev illamående och lika så svimfärdig. Jag fick därför en akuttid på ortopedmottagningen där de fick dra tag i trådarna och klippa av dem. Krävs att nämnas här är att vid denna tid hade alltså inte trådarna läkt in i huden så när de drog tag från utsidan så kunde jag alltså känna varenda liten tråd bit inuti ärret, ingen behaglig känsla så att säga. Huden hade nämligen börjat växa över knutarna och dessa trådar är ungefär lika vassa som fisketråd och därför skavde de in på nerver och även gjorde det infekterat. Så med trådarna borta och men omplåstrade sår fick jag åka hem med kryckorna och hoppas på förbättring.
Men återigen fick jag återvända till ortopedmottagningen någon vecka senare då såret blivit infekterat återigen. Denna gång blev jag bara hemskickad och fick "recept" på att ha spritomslag varje dag för att läka ut infektionen. Det skickades även en odling på såret för att se om det var någon farlig bakterie.
Nu kan man tro att allt var frid och fröjd. Jag rehabtränade, blev snart av med kryckorna och började med långa promenader och även kortare joggingturer. Men sen kom skolan. Skolan med alla dess slutprojekt, studentfester, jobb och Gud vet allt. Därför blev rehabträningen lagd åt sidan. Jag tänkte att så länge jag höll promenaderna uppe så borde det bli bättre, och uthålligheten blev bättre men styrkan försämrades. Något som kom ifatt mig nu till sommaren.
Efter studenten började jag som sagt jobba på ett äldreboende. Ett väldigt tungt jobb för de som inte vet. Man ska hjälpa tunga äldre att resa sig, gå m.m. och det du får lära dig är "ta hjälp av benen". Jag skulle alltså nu använda styrkan i benen varje dag i näst intill varje händelse. Men den styrkan fanns ju inte där eftersom den typen av rehabträning hade uteblivit och jag började istället dra och ta hjälp av ryggen vilket nu gett mig ryggproblem och smärtor. Därför blev jag tvungen att ta upp min rehabträning och hade turen att komma till Karolina som jobbar på Levad. Karolina och hennes sjukgymnaststudent My tog sig an mig och började på direkten undersöka både styrka och rörlighet.
Under denna undersökning konstaterades bland annat att förutom att jag var VÄLDIGT mycket svagare i vänster ben så var även det benet 3 cm smalare än höger, vilket är en ganska stor skillnad. Jag fick därför ett nytt träningsschema med 12 övningar som skulle delas upp i 2 och göras 2 ggr i veckan. Så från och med 2 veckor sedan har jag nu påbörjat ännu en omgång med rehabträning och otroligt nog börjar jag redan märka skillnad.
Detta är alltså min historia tillsammans med mina snappande höfter och vi har en lång bit kvar innan vi är helt återställda.
